Årsredovisning enligt IFRS
Vilka redovisningsnormer skall tillämpas?
Tillgångar, skulder, intäkter och kostnader
Första gången en rekommendation tillämpas
Utformning av finansiella rapporter
Delårsrapportering
Redovisning av rörelsesegment
Händelser efter balansdagen
Anläggningstillgångar till försäljning och verksamheter under avveckling
Byte av redovisningsprincip, ändrade uppskattningar och fel
Kassaflödesanalys
Redovisning av pensionsplaner
Immateriella tillgångar
Materiella anläggningstillgångar
Förvaltningsfastigheter
Jordbruk och skogsbruk
Prospektering efter samt utvärdering av mineraltillgångar
Finansiella instrument
Varulager
Leasingavtal
Entreprenader och entreprenaduppdrag
Avsättningar, ansvarförbindelser och eventualtillgångar
Intäkter
Statliga bidrag och stöd
Nedskrivningar
Ersättningar till anställda
Aktierelaterade ersättningar
Försäkringsavtal
Lånekostnader
Inkomstskatter
Resultat per aktie
Upplysningar om närstående
Upplysningskrav för K2 aktiebolag enligt BFNAR 2008:1
Källförteckning
Länktips

Redovisa finansiella instrument

Finansiella instrument är avtal eller kontrakt som ger upphov till en finansiell tillgång för en redovisningsenhet och en finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument i en annan redovisningsenhet enligt IAS 32.

IAS 32, IAS 39 och IFRS 7 anger hur finansiella instrument skall klassificeras, redovisas och värderas samt vilka upplysningar som skall lämnas om dessa finansiella instrument.

Emittenten av ett finansiellt instrument skall klassificera instrumentet, eller dess komponenter, som en finansiell skuld, en finansiell tillgång eller ett egetkapitalinstrument i enlighet med innehållet i avtalet och definitionerna av en finansiell skuld, en finansiell tillgång och ett egetkapitalinstrument enligt IAS 32.

En finansiell tillgång är enligt IAS 32 varje tillgång som är:

(a) kontanter,
(b) ett egetkapitalinstrument i ett annat företag;
(c) en avtalsenlig rättighet:
(i) att erhålla kontanter eller en annan finansiell tillgång från ett annat företag, eller
(ii) att byta finansiella tillgångar eller finansiella skulder med en annan redovisningsenhet under förhållanden som kan vara gynnsamma för företaget, eller
(d) ett avtal som kommer eller kan komma att regleras med redovisningsenhetens egna egetkapitalinstrument och är:
(i) ett icke-derivat för vilket företaget är eller kan bli skyldigt att ta emot ett rörligt antal av företagets egna egetkapitalinstrument, eller
(ii) ett derivat som kommer eller kan komma att regleras på annat sätt än genom att byta ett fastställt kontantbelopp eller en annan finansiell tillgång till ett fast antal av företagets egna egetkapitalinstrument. För detta ändamål ingår inte inlösbara finansiella instrument som klassificeras som egetkapitalinstrument i enlighet med punkterna 16A och 16B, instrument att ålägga företaget en skyldighet att leverera en proportionell andel av nettotillgångarna i företaget endast vid likvidation till en annan part som klassificeras som egetkapitalinstrument i enlighet med punkterna 16C och 16D eller instrument som är avtal om framtida mottagande eller leverans av företagets egna aktier i företagets egna egetkapitalinstrument.

En finansiell skuld är enligt IAS 32 varje skuld som är:

(a) en avtalsenlig förpliktelse:
(i) att leverera kontanter eller en annan finansiell tillgång till ett annat företag, eller
(ii) att byta finansiella tillgångar eller finansiella skulder med en annan redovisningsenhet under förhållanden som kan vara ofördelaktiga för företaget, eller
(b) ett avtal som kommer eller kan komma att regleras med redovisningsenhetens egna egetkapitalinstrument och är:
(i) ett icke-derivat för vilket företaget är eller kan bli skyldigt att leverera ett rörligt antal av företagets egna egetkapitalinstrument, eller
(ii) ett derivat som kommer eller kan komma att regleras på annat sätt än genom att byta ett fastställt kontantbelopp eller en annan finansiell tillgång för ett fast antal av företagets egna egetkapitalinstrument. För detta ändamål ingår inte inlösbara finansiella instrument som klassificeras som egetkapitalinstrument i enlighet med punkterna 16A och 16B, instrument att ålägga företaget en skyldighet att leverera en proportionell andel av nettotillgångarna i företaget endast vid likvidation till en annan part som klassificeras som egetkapitalinstrument i enlighet med punkterna 16C och 16D eller instrument som är avtal om framtida mottagande eller leverans av företagets egna aktier i företagets egna egetkapitalinstrument.

Ett egetkapitalinstrument är ett avtal som ger rätt till en andel av det egna kapitalet i en redovisningsenhet, exempelvis aktier och aktieoptioner.

En juridisk person skall enligt RFR 2.2 klassificera ett finansiellt instrument som en finansiell skuld respektive eget kapital i enlighet med IAS 32 i den mån det inte strider mot svensk lag (ÅRL), om avsteg från IAS 32 har gjorts skall upplysning om detta lämnas.

När ett derivatinstrument ger en part ett val för hur det skall regleras (t.ex. att emittenten eller innehavaren kan välja att reglera avtalet netto i kontanter eller genom att byta aktier mot kontanter), är det enligt IAS 32 en finansiell tillgång eller en finansiell skuld om inte alla av regleringsalternativen skulle resultera i att det var ett egetkapitalinstrument.

Emittenten av ett finansiellt instrument som inte är ett derivatinstrument skall utvärdera villkoren för det finansiella instrumentet för att avgöra om det innehåller både en skuld och en egetkapitaldel. Dessa komponenter skall klassificeras separat som finansiella skulder, finansiella tillgångar eller egetkapitalinstrument enligt IAS 32.

Om en redovisningsenhet återköper egna egetkapitalinstrument skall dessa instrument (egna aktier) dras av från eget kapital enligt IAS 32. Ingen vinst eller förlust skall redovisas i resultaträkningen avseende köp, försäljning, emission eller radering av företagets egna egetkapitalinstrument. Sådana egna aktier får förvärvas och innehas av företaget eller av övriga företag i koncernen. Ersättning som har betalats eller mottagits skall redovisas direkt mot eget kapital.

Räntor, utdelningar, förluster och vinster avseende ett finansiellt instrument eller en komponent som är en finansiell skuld ska redovisas som intäkt eller kostnad i resultaträkningen enligt IAS 32. Utdelningar till innehavare av egetkapitalinstrument skall debiteras av redovisningsenheten direkt mot eget kapital efter avdrag för eventuella inkomstskatter. Transaktionskostnader för en egetkapitaltransaktion skall redovisas som en minskning av eget kapital med avdrag för eventuella inkomstskatter.

En finansiell tillgång och en finansiell skuld skall kvittas och nettobeloppet redovisas i balansräkningen när, och endast när, en redovisningsenhet:

(a) har en legal rätt att kvitta de redovisade beloppen; och
(b) avser att antingen betala ett nettobelopp eller att realisera tillgången och reglera skulden samtidigt.

Vid redovisningen av en överföring av en finansiell tillgång som inte uppfyller kraven för att bortföras från balansräkningen skall redovisningsenheten enligt IAS 32 inte kvitta den överförda tillgången och den tillhörande skulden (se IAS 39, punkt 36).

Vid förvärv av egna aktier i en juridisk person (moderföretaget) skall enligt RFR 2.2 fritt eget kapital minskas med utgiften och vid försäljning av egna aktier skall fritt eget kapital ökas med inkomsten.

En juridisk person (moderföretaget) skall enligt RFR 2.2 lämna upplysningar om egna aktier enligt 1 § kapitel 6 i ÅRL.

En juridisk person (moderföretaget) behöver inte tillämpa IAS 39 enligt RFR 2.2 utan kan redovisa alla finansiella instrument till anskaffningsvärde enligt årsredovisningslagen. En juridisk person (moderföretaget) får värdera finansiella tillgångar och skulder som klassificeras som värderade till verkligt värde via resultaträkningen till verkligt värde får värdera dessa instrument till verkligt värde endast om det är tillåtet enligt årsredovisningslagen.

Ett inbäddat derivat är enligt IAS 39 en komponent i ett hybridinstrument som också inkluderar ett värdkkontrakt som är ett icke-derivat med den innebörden att en del av kassaflödet i hybridinstrumentet varierar på ett liknande sätt som ett fristående derivat.

Ett inbäddat derivat skall enligt IAS 39 avskiljas från värdkontraktet och redovisas som ett derivat endast om:

(a) de ekonomiska egenskaperna och riskerna för det inbäddade derivatet inte har en nära anknytning till de ekonomiska egenskaperna och riskerna i värdkontraktet;
(b) ett separat instrument med samma villkor som det inbäddade derivatet uppfyller definitionen för ett derivat, och
(c) hybridinstrumentet (kombinationen) inte värderas till verkligt värde där förändringarna i verkligt värde redovisas i resultaträkningen (dvs. ett derivat som är inbäddat i en finansiell tillgång eller en finansiell skuld som värderas till verkligt värde med redovisning i resultaträkningen skall inte separeras).

Om ett inbäddat derivat avskiljs skall värdkontraktet enligt IAS 39 redovisas enligt IAS 39 om det är ett finansiellt instrument och i enlighet med andra lämpliga standarder om det inte är ett finansiellt instrument. IAS 39 anger inte huruvida ett inbäddat derivat skall redovisas separat i balansräkningen.

Om ett avtal innehåller ett eller flera inbäddade derivat får en redovisningsenhet enligt IAS 39 redovisa hela hybridkontraktet som en finansiell tillgång eller en finansiell skuld värderad till verkligt värde via resultaträkningen, såvida inte:

(a) de inbäddade derivaten inte väsentligt ändrar de kassaflöden som annars skulle krävas enligt avtalet, eller
(b) det framgår med liten eller ingen analys när ett liknande hybridinstrument analyseras att de inbäddade derivaten inte får delas upp, såsom ett alternativ för förskottsbetalning inbäddat i ett lån som ger innehavaren rätt att förskottsbetala lånet för dess ungefärliga upplupna anskaffningsvärde.

Om en redovisningsenhet enligt IAS 39 måste separera ett inbäddat derivat från värdkontraktet men inte kan värdera det inbäddade derivatet separat antingen vid förvärvstidpunkten eller vid slutet av en efterföljande balansdag skall hela hybridkontraktet värderas till verkligt värde via resultaträkningen.

En redovisningsenhet skall redovisa en finansiell tillgång eller en finansiell skuld i balansräkningen då, och endast då, redovisningsenheten blir en part i kontraktet enligt IAS 39.

Innan en redovisningsenhet kan utvärdera om och i vilken utsträckning en bortbokning är lämplig enligt punkterna 17-23 i IAS 39 skall en redovisningsenhet enligt IAS 39 avgöra om dessa punkter bör tillämpas på en del av en finansiell tillgång (eller en del av en grupp av likartade finansiella tillgångar) eller en finansiell tillgång (eller en grupp av likartade finansiella tillgångar) i sin helhet, enligt följande:

(a) Punkterna 17-23 tillämpas på en del av en finansiell tillgång (eller en del av en grupp av likartade finansiella tillgångar) om, och endast om, den del som skall bortbokas uppfyller ett av de följande tre villkoren:
(i) Delen omfattar endast särskilt identifierade kassaflöden från en finansiell tillgång (eller en grupp av likartade finansiella tillgångar). Exempelvis när ett företag ingår ett avtal om ränteskalning där motparten får rätt till räntebetalningar men inte till de huvudsakliga kassaflödena från ett skuldinstrument, punkterna 17-23 tillämpas på räntebetalningarna.
(ii) Delen omfattar endast en helt proportionerligt andel av kassaflödena från en finansiell tillgång (eller en grupp av likartade finansiella tillgångar). Exempelvis när ett företag ingår ett avtal som innebär att motparten får rätt till 90 procent av alla kassaflöden från ett skuldinstrument, punkterna 17-23 skall då tillämpas på 90 procent av dessa kassaflöden. Om det finns mer än en motpart måste inte varje motpart ha en proportionell andel av kassaflödena under förutsättning att det överlåtande företaget har en helt proportionell andel.
(iii) Delen omfattar endast en helt proportionerligt andel av kassaflödena från en finansiell tillgång (eller en grupp av likartade finansiella tillgångar). Exempelvis när ett företag ingår ett avtal som innebär att motparten får rätt till 90 procent av alla räntebetalningar från ett skuldinstrument, punkterna 17-23 skall då tillämpas på 90 procent av dessa räntebetalningar. Om det finns mer än en motpart måste inte varje motpart ha en proportionell andel av kassaflödena under förutsättning att det överlåtande företaget har en helt proportionell andel.
(b) I alla andra fall skall punkterna 17-23 i IAS 39 tillämpas på den finansiella tillgången i sin helhet (eller en grupp av likartade finansiella tillgångar i sin helhet). Exempelvis när ett företag överför (i) rätten till den första eller den sista 90 procenten av betalningen från en finansiell tillgång (eller en grupp av finansiella tillgångar), eller (ii) rätten till 90 procent av kassaflödena från en grupp av fordringar, men ger en garanti för att kompensera köparen för eventuella kreditförluster på upp till 8 procent av det nominella beloppet av fordringarna, punkterna 17-23 tillämpas på den finansiella tillgången (eller en grupp av liknande finansiella tillgångar) i sin helhet.

I punkterna 17-26, innebär begreppet "finansiell tillgång" antingen en del av en finansiell tillgång (eller en del av en grupp av likartade finansiella tillgångar) som identifieras i (a) ovan eller annars, en finansiell tillgång (eller en grupp av likartade finansiella tillgångar) i sin helhet.

En redovisningsenhet skall enligt IAS 39 bortboka en finansiell tillgång när, och endast när:

(a) de avtalsenliga rättigheterna till kassaflödena från den finansiella tillgången upphör, eller
(b) redovisningsenheten överför den finansiella tillgången som anges i punkterna 18 och 19 i IAS 39 och överföringen berättigar till bortbokning i enlighet med punkt 20 i IAS 39.

En redovisningsenhet överför en finansiell tillgång om, och endast om, den antingen:

(a) överför de avtalsenliga rättigheterna till kassaflödena från den finansiella tillgången, eller
(b) behåller de avtalsenliga rättigheterna till kassaflödena från den finansiella tillgången men påtar sig en avtalsenlig förpliktelse att betala kassaflödena till en eller flera mottagare i en överenskommelse som uppfyller villkoren i punkt 19 i IAS 39.

När en redovisningsenhet behåller de avtalsenliga rättigheterna till kassaflödena från en finansiell tillgång (den "ursprungliga tillgången") men påtar en avtalsenlig skyldighet att betala dessa kassaflöden till en eller flera enheter (de "slutliga mottagarna") skall redovisningsenheten behandla transaktionen som en överföring av en finansiell tillgång om, och endast om, samtliga följande tre villkor är uppfyllda enligt IAS 39:

(a) Redovisningsenheten har ingen förpliktelse att betala belopp till de slutliga mottagarna om beloppen inte motsvarar samma belopp som genererats från den ursprungliga tillgången. Kortfristiga förskott av redovisningsenheten med rätt till full återbetalning av det belopp som lånats ut plus upplupen ränta till marknadsränta bryter inte mot detta villkor.
(b) Redovisningsenheten är förbjuden enligt villkoren i överlåtelseavtalet att sälja eller pantsätta den ursprungliga tillgången annat än som säkerhet till de slutliga mottagarna för skyldigheten att betala dem kassaflöden.
(c) Redovisningsenheten har en skyldighet att utbetala kassaflöden som den erhåller på uppdrag av de slutliga mottagarna utan väsentliga dröjsmål. Dessutom får redovisningsenheten inte återinvestera sådana kassaflöden, med undantag för investeringar i likvida medel (enligt definition i IAS 7 Kassaflödesanalys) under en kort avräkningsperiod från datumet för inbetalningen till det datum då utbetalningen till de slutliga mottagarna skall göras och räntan på sådana investeringar vidarebefordras till de slutliga mottagarna.

När en redovisningsenhet överför en finansiell tillgång skall den enligt IAS 39 utvärdera i vilken utsträckning den behåller de risker och förmåner som är förknippade med ägandet av den finansiella tillgång. I detta fall:

(a) om redovisningsenheten i allt väsentligt överför de risker och fördelar som ägandet av den finansiella tillgången innebär skall redovisningsenheten boka bort den finansiella tillgången och redovisa de kvarvarande eller skapade rättigheterna eller skyldigheterna separat som tillgångar eller skulder.
(b) om redovisningsenheten väsentligen behåller alla risker och fördelar som är förknippade med ägandet av den finansiella tillgången skall redovisningsenheten fortsätta att redovisa den finansiella tillgången.
(c) om redovisningsenheten varken överför eller behåller alla väsentliga risker och fördelar förknippade med ägandet av den finansiella tillgången skall redovisningsenheten bestämma om den har behållit kontrollen över den finansiella tillgången. I detta fall:
(i) om redovisningsenheten inte har behållit kontrollen skall den boka bort den finansiella tillgången och redovisa de skapade eller behållna rättigheterna och skyldigheterna som separata tillgångar och skulder.
(ii) om redovisningsenheten har behållit kontrollen skall den fortsätta att redovisa den finansiell tillgången till den grad den fortsatt har engagemang i den finansiella tillgången.

Om en redovisningsenhet överför en finansiell tillgång i en överföring som kvalificerar för bortbokning av den finansiella tillgången i sin helhet och behåller rätten att förvalta den finansiella tillgången mot en avgift skall den redovisa antingen en förvaltningstillgång eller en förvaltningsskuld för detta förvaltningskontrakt enligt IAS 39. Om den avgift som tas emot inte väntas kompensera redovisningsenheten tillräcklig för att utföra förvaltningen skall en förvaltningsskuld redovisas till verkligt värde. Om den avgift som tas emot förväntas vara mer än en tillräcklig kompensation för förvaltningen skall en förvaltningstillgång redovisas för förvaltningsrätten till ett belopp som fastställs på grundval av en fördelning av det redovisade värdet för den större finansiell tillgången i enlighet med punkt 27 i IAS 39.

Om, som ett resultat av en överföring, en finansiell tillgång tas bort i sin helhet men överföringen leder till att redovisningsenheten erhåller en ny finansiell tillgång eller åtar sig en ny finansiell skuld eller en förvaltningsskuld, skall redovisninsenheten enligt IAS 39 redovisa den nya finansiell tillgången, finansiell skulden eller förvaltningsskulden till verkligt värde.

Vid bortbokningen av en finansiell tillgång i sin helhet från balansräkningen, skall enligt IAS 39 skillnaden mellan:

(a) det redovisade värdet och
(b) summan av (i) vad som erhållits (inklusive eventuell ny tillgång som erhållits minus nya skulder som uppstått) och (ii) eventuell ackumulerad vinst eller förlust som hade redovisats som omvärderingsdifferenser (se punkt 55 (b) i IAS 39) redovisas i resultaträkningen.

Om den överförda tillgången är en del av en större finansiell tillgång (t.ex. när ett företag överför räntebetalningar som är en del av ett räntebärande instrument, se punkt 16 (a) i IAS 39) och den del som överförs skall bokast bort i sin helhet skall enligt IAS 39 det tidigare redovisade värdet för den större finansiella tillgången fördelas mellan den del som fortsätter att redovisas och den del som bokas bort från balansräkningen, baserat på de relativa verkliga värdena för dessa delar vid tidpunkten för överföringen. För detta ändamål skall en behållen förvaltningsgillgång behandlas som en del som fortsätter att redovisas. Skillnaden mellan:

(a) det redovisade värdet som fördelas till den del som tas bort från balansräkningen och
(b) summan av (i) den ersättning som erhållits för den del som tas bort från balansräkningen (inklusive eventuell ny tillgång som erhållits efter avdrag för eventuella nya skulder som uppstått) och (ii) eventuell tilldelad ackumulerad vinst eller förlust som har redovisats som omvärderingsdifferenser (se punkt 55 (b) i IAS 39) skall redovisas i resultaträkningen. En ackumulerad vinst eller förlust som har redovisats som omvärderingsdifferenser fördelas mellan den del som fortsätter att redovisas och den del som tas bort från balansräkningen, baserat på den relativa fördelningen av verkliga värdena avseende dessa delar.

Om en överföring inte leder till bortbokning eftersom redovisningsenheten har behållit i princip alla risker och fördelar förknippade med ägandet av den överförda tillgången skall redovisningsenheten enligt IAS 39 fortsätta att redovisa den överförda tillgången i sin helhet och redovisa en finansiell skuld för den ersättning som erhållits. I efterföljande perioder skall redovisningsenheten redovisa intäkter avseende den överlåtna tillgången och eventuella kostnader som uppstår avseende den finansiella skulden.

Om en redovisningsenhet varken överför eller behåller alla väsentliga risker och fördelar förknippade med ägandet av en överförd tillgång, och behåller kontrollen av den överlåtna tillgången, skall redovisningsenheten enligt IAS 39 fortsätta att redovisa den överförda tillgången till den grad av dess fortsatta engagemang. Omfattningen av företagets fortsatta engagemang i den överförda tillgången är i den utsträckning som redovisningsenheten fortsatt är utsatt för förändringar i värdet av den överförda tillgången. Exempelvis:

(a) när redovisningsenhetens fortsatta engagemang tar formen av garantier för den överlåtna tillgången är omfattningen av företagets fortsatta engagemang det lägsta av
(i) beloppet för tillgången och
(ii) det högsta beloppet av den ersättning som erhållits som enheten kan bli skyldig att återbetala (Garantibeloppet).
(b) när redovisningsenhetens fortsatta engagemang tar formen av en skriftlig eller köpt option (eller båda) avseende den överlåtna tillgången är omfattningen av företagets fortsatta engagemang beloppet för den överlåtna tillgången som företaget kan återköpa. Men om det är en skriftlig säljoption på en tillgång som värderas till verkligt värde skall omfattningen av företagets fortsatta engagemang anses vara begränsat till det lägsta av det verkliga värdet på den överlåtna tillgången och optionens lösenpris (se punkt AG48 i IAS 39).
(c) när redovisningsenhetens fortsatta engagemang tar formen av en kontantavräkningsoption eller liknande bestämmelse avseende den överlåtna tillgången skall omfattningen av företagets fortsatta engagemang mätas på samma sätt som det engagemang som blir resultatet från en icke-kontantavräknad option som anges i (b) ovan.

När en redovisningsenhet fortsätter att redovisa en tillgång motsvarande dess fortsatta engagemang i tillgången redovisar redovisningsenheten också en tillhörande skuld. Trots andra värderingsmetoder i IAS 39 skall den överlåtna tillgången och den tillhörande skulden värderas på ett sätt som återspeglar de rättigheter och skyldigheter som redovisningsenheten har behållit. Den tillhörande skulden värderas på ett sådant sätt att det redovisade nettovärdet av den överlåtna tillgången och den tillhörande skulden är:

(a) upplupet anskaffningsvärde för de rättigheter och skyldigheter som behålls av enheten om den överförda tillgången värderas till upplupet anskaffningsvärde, eller
(b) motsvarar det verkliga värdet av de rättigheter och skyldigheter som behålls av enheten uppskattat på en fristående basis om den överlåtna tillgången värderas till verkligt värde.

Redovisningsenheten skall enligt IAS 39 fortsätta att redovisa intäkter avseende den överlåtna tillgången till den grad av sitt fortsatta engagemang i tillgången och skall redovisa kostnader som uppkommit avseende den tillhörande skulden.

Vid efterföljande värderingar skall enligt IAS 39 förändringar i verkligt värde för den överlåtna tillgången och den tillhörande skulden redovisas konsistent med varandra i enlighet med punkt 55 i IAS 39 och får inte kvittas mot varandra.

Om en redovisningsenhets fortsatta engagemang endast motsvarar en del av en finansiell tillgång (t.ex. när en redovisningsenhet behåller en option att återköpa en del av en överlåten tillgång eller behåller ett restintresse som inte leder till alla väsentligt risker och fördelar förknippade med ägandet behålls och redovisningsenheten behåller kontrollen) skall redovisningsenheten enligt IAS 39 fördela det tidigare redovisade värdet för den finansiella tillgången mellan den del som fortsatt kommer redovisas och den del som inte längre kommmer redovisas på grundval av delarnas relativa värden för verkligt värde. För detta ändamål skall kraven i punkt 28 i IAS 39 tillämpas. Skillnaden mellan:

(a) det redovisade beloppet som fördelats till den del som inte längre redovisas, och
(b) summan av (i) den ersättning som erhållits för den del som inte längre redovisas och (ii) eventuell ackumulerad vinst eller förlust som tilldelats som har redovisats som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income) (se punkt 55 (b) i IAS 39) skall redovisas i resultaträkningen. En ackumulerad vinst eller förlust som har redovisats i omvärderingsdifferenser fördelas mellan den del som fortsätter att redovisas och den del som inte längre redovisas på grundval av de relativa verkliga värdena avseende dessa delar.

Om en överförd tillgång fortfarande redovisas skall tillgången och den tillhörande skulden inte kvittas mot varandra enligt IAS 39. Likaså skall redovisningsenheten inte kvitta intäkter som uppstår på den överlåtna tillgången mot kostnader som uppstår på den tillhörande skulden (se IAS 32 punkt 42).

Om en överlåtare ger icke-kontant säkerhet (såsom skulder eller egetkapitalinstrument) till förvärvaren beror redovisningen avseende säkerheten hos överlåtaren och förvärvaren på om förvärvaren har rätt att sälja eller pantsätta säkerheten och om överlåtaren har brutit mot kontraktet. Överlåtaren och förvärvaren skall redovisa säkerheten på följande sätt enligt IAS 39:

(a) om förvärvaren genom avtal eller sedvänja har rätt att sälja eller pantsätta säkerheten skall överlåtaren omklassificera denna tillgång i balansräkningen (t.ex. som en utlånad tillgång, pantsatta egetkapitalinstrument eller återköpta fordringar) skilt från andra tillgångar.
(b) om förvärvaren säljer ställda säkerheter som pantsatts skall förvärvaren redovisa intäkterna från försäljningen och en skuld till verkligt värde för sin skyldighet att återföra säkerheten.
(c) Om överlåtaren bryter mot villkoren i kontraktet och inte längre har rätt att lösa in säkerheten skall överlåtaren boka bort säkerheten och förvärvaren skall redovisa säkerheten som sin tillgång initialt värderad till verkligt värde eller om förvärvaren redan har sålt säkerheten boka bort sin skyldighet att återlämna säkerheten.
(d) Förutom vad som anges i (c) skall överlåtaren fortsätta att redovisa säkerheter som tillgångar och förvärvaren skall inte redovisa säkerheterna som en tillgång.

Ett vanligt förvärv eller en vanlig försäljning av finansiella tillgångar skall enligt IAS 39 redovisas och bokas bort från balansräkningen per transaktionsdagen eller likviddagen.

En redovisningsenhet skall enligt IAS 39 ta bort en finansiell skuld (eller del av en finansiell skuld) från sin balansräkningen endast då den är utplånad-dvs när förpliktelsen i avtalet fullgjorts eller upphävts eller gått ut.

Ett utbyte mellan en befintlig låntagare och en långivare av skuldebrev med väsentligen olika villkor skall enligt IAS 39 redovisas som en återbetalningen av den ursprungliga finansiella skulden och genom redovisning av en ny finansiell skuld. En väsentlig förändring av villkoren för en befintligt finansiell skuld eller en del av en finansiell skuld (oberoende av om det beror på finansiella svårigheter hos gäldenären eller inte) skall enligt IAS 39 redovisas som en återbetalning av den ursprungliga finansiella skulden och genom att redovisa en ny finansiell skuld.
Skillnaden mellan det redovisade värdet för en finansiell skuld (eller del av en finansiell skuld) som upphört eller överförts till annan part och motprestationen, inklusive icke-kontanta medel som överförts eller skulder som övertagits, skall enligt IAS 39 redovisas i resultaträkningen.

När en finansiell tillgång eller finansiell skuld redovisas för första gången skall en redovisningsenhet enligt IAS 39 initialt värdera tillgången eller skulden till verkligt värde plus, när det gäller en finansiell tillgång eller finansiell skuld som inte värderas till verkligt värde via resultaträkningen, transaktionskostnader som är direkt hänförliga till förvärvet eller emissionen av den finansiella tillgången eller finansiella skulden.

Efter den initiala redovisningen av en finansiell tillgång skall redovisningsenheten enligt IAS 39 värdera finansiella tillgångar, inklusive derivat som är tillgångar, till verkligt värde utan avdrag för transaktionskostnader som kan uppkomma vid försäljning eller annan avyttring, med undantag för följande finansiella tillgångar:

(a) lån och fordringar enligt punkt 9, som skall värderas till upplupet anskaffningsvärde enligt effektivräntemetoden;
(b) tillgångar som hålls till förfall enligt punkt 9, som skall värderas till upplupet anskaffningsvärde enligt effektivräntemetoden, och
(c) investeringar i egetkapitalinstrument som inte har ett noterat marknadspris på en aktiv marknad och vars verkliga värde inte kan beräknas på ett tillförlitligt sätt och derivat som är kopplade till och måste regleras genom leverans av sådana onoterade egetkapitalinstrument som skall värderas till anskaffningsvärde (se bilaga A punkterna AG80 och AG81 i IAS 39).

Finansiella tillgångar som är identifierade som hedgeinstrument skall värderas enligt kraven för säkringsredovisning i punkterna 89-102 i IAS 39. Alla finansiella tillgångar förutom de som värderas till verkligt värde via resultaträkningen skall vara föremål för nedskrivningsprövning i enlighet med punkterna 58-70 och bilaga A punkterna AG84-AG93 i IAS 39.

Efter den initiala redovisningen av en finansiell skuld skall en redovisningsenhet enligt IAS 39 värdera alla finansiella skulder till upplupet anskaffningsvärde enligt effektivräntemetoden, med undantag för:

(a) finansiella skulder värderade till verkligt värde via resultaträkningen. Sådana skulder, inklusive derivat som är skulder, skall värderas till verkligt värde förutom för derivatskulder som är knutna till och måste regleras genom leverans av onoterade egetkapitalinstrument vars verkliga värde inte kan mätas på ett tillförlitligt sätt, som skall värderas till anskaffningsvärde.
(b) finansiella skulder som uppkommer när en överföring av en finansiell tillgång inte berättigar till bortbokning i balansräkningen eller när principerna för fortsatt engagemang tillämpas. Punkterna 29 och 31 i IAS 39 tillämpas vid värdering av sådana finansiella skulder.
(c) finansiella garantiavtal enligt definitionen i punkt 9. Efter initial redovisning skall en emittent av ett sådant avtal (om inte punkt 47 (a) eller (b) är tillämplig) värdera den till det högre av:
(i) det belopp som fastställts i enlighet med IAS 37, och
(ii) det belopp som intitialt redovisats (se punkt 43) minus, när lämpligt, ackumulerade amorteringar som redovisats i enlighet med IAS 18.
(d) åtaganden att ge ett lån till en ränta understigande marknadsräntan. Efter initial redovisning skall en emittent av ett sådant åtagande (om inte punkt 47 (a) tillämpligt) värdera skulden till det högre av:
(i) det belopp som fastställts i enlighet med IAS 37, och
(ii) det belopp som initialt redovisats (se punkt 43) minus, när lämpligt, ackumulerade amorteringar som redovisats i enlighet med IAS 18.

Finansiella skulder som är identifierade som hedgeinstrument omfattas av redovisningskraven för säkringsredovisning enligt punkterna 89-102 i IAS 39.

Vid fastställandet av det verkliga värdet på en finansiell tillgång eller en finansiell skuld vid tillämpning av IAS 39, IAS 32 och IFRS 7, skall en redovisningsenhet tillämpa punkterna AG69-AG82 i bilaga A i IAS 39.

En redovisningsenhet skall enligt IAS 39:

(a) inte omklassificera ett derivat från verkligt värde via resultaträkningen kategorin medan det innehas eller är utfärdat;
(b) inte omklassificera finansiella instrument från verkligt värde via resultaträkningen kategorin om vid den initiala redovisningen derivatet klassificerades tillhöra kategorin verkligt värde via resultaträkningen, och
(c) om en finansiell tillgång inte längre innehas i syfte att säljas eller återköpas på kort sikt (trots att den finansiella tillgången kan ha förvärvats eller uppkommit huvudsakligen i syfte att sälja eller återköpas på kort sikt) omklassificeras från finansiella tillgångar som värderas till verkligt värde via resultaträkningen kategorin om kraven i punkt 50B eller 50D i IAS 39 är uppfyllda.

En redovisningsenhet skall inte omklassificera finansiella instrument till verkligt värde via resultaträkningen kategorin efter det första redovisningstillfället enligt IAS 39.

Om, som ett resultat av en förändring i avsikter eller förmåga, det inte längre är lämpligt att klassificera en investering som en investering som hålls till förfall skall den klassificeras som tillgänglig för försäljning enligt IAS 39 och omvärderats till verkligt värde, skillnaden mellan dess redovisade värde och verkliga värde skall redovisas i enlighet med punkt 55 (b) i IAS 39.

När försäljningar eller omklassificeringar av mer än en obetydlig mängd av investeringar som hålls till förfall inte uppfyller något av villkoren i punkt 9 skall alla återstående investeringar som hålls till förfall klassificeras som investeringar tillgängliga för försäljning enligt IAS 39. Vid sådana omklassificeringar skall skillnaden mellan redovisat värde och verkligt värde redovisas i enlighet med punkt 55 (b) i IAS 39.

Om ett tillförlitligt mått blir tillgängligt för en finansiell tillgång eller en finansiell skuld som inte tidigare var tillgängligt och tillgången eller skulden måste värderas till verkligt värde om ett tillförlitligt mått är tillgängligt (se punkterna 46 (c) och 47) skall tillgången eller skulden enligt IAS 39 omvärderas till verkligt värde och skillnaden mellan dess redovisade värde och verkligt värde skall redovisas i enlighet med punkt 55 i IAS 39.

Om, som ett resultat av en förändring i avsikter eller förmåga eller i sällsynta fall att ett tillförlitligt mått på verkligt värde inte längre är tillgängligt (se punkterna 46 (c) och 47) eller att de "två föregående räkenskapsåren" som avses i punkt 9 har passerats, det blir lämpligt att värdera en finansiell tillgång eller finansiell skuld till anskaffningsvärde eller upplupet anskaffningsvärde i stället för till verkligt värde blir det redovisade verkliga värdet för den finansiella tillgången eller finansiella skulden vid denna tidpunkt dess nya anskaffningsvärde eller upplupna anskaffningsvärde enligt IAS 39. Tidigare vinster eller förluster på denna tillgång som har redovisas som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income) i enlighet med punkt 55 (b) skall redovisas enligt följande:

(a) När det gäller en finansiell tillgång med fast löptid, skall vinsten eller förlusten avskrivas i resultaträkningen under den återstående tiden för investeringar som hålls till förfall med hjälp av effektivräntemetoden. Skillnaden mellan de nya upplupna anskaffningsvärde och det nominella beloppet skall också periodiseras över den återstående löptiden för den finansiella tillgången med hjälp av effektivräntemetoden. Om den finansiella tillgången därefter skrivs ned skall eventuell vinst eller förlust som har redovisats omvärderingsdifferenser omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen i enlighet med punkt 67 i IAS 39.
(b) När det gäller en finansiell tillgång som inte har en fast löptid skall vinsten eller förlusten redovisas i resultaträkningen när den finansiella tillgången säljs eller på annat sätt avyttras. Om den finansiella tillgången därefter skrivas ned skall tidigare vinst eller förlust som har redovisats omvärderingsdifferenser omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen i enlighet med punkt 67 i IAS 39.

En vinst eller förlust som uppkommer på grund av en förändring i verkligt värde avseende en finansiell tillgång eller en finansiell skuld som inte är del av en säkringsrelation (se punkterna 89-102), skall redovisas enligt följande enligt IAS 39.

(a) En vinst eller förlust på en finansiell tillgång eller en finansiell skuld som klassificeras som värderade till verkligt värde via resultaträkningen skall redovisas i resultaträkningen.
(b) En vinst eller förlust på en tillgång som klassificeras som en finansiell tillgång som innehas för försäljning skall redovisas som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income) med undantag för nedskrivningar (se punkterna 67-70) och valutakursvinster och valutakursförluster (se bilaga A punkt AG83) tills den finansiella tillgången tas bort från balansräkningen. Vid den tidpunkt då den ackumulerade vinsten eller förlusten som tidigare redovisats omvärderingsdifferenser ska omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen skall detta redovisas som omklassificeringsjustering (se IAS 1 Utformning av finansiella rapporter (enligt omarbetning 2007)). Ränta som beräknats med effektivräntemetoden (se punkt 9) redovisas i resultaträkningen (se IAS 18). Utdelning på ett egetkapitalinstrument som skall säljas redovisas i resultaträkningen när redovisningsenhetens rätt att erhålla betalning har fastställts (se IAS 18).

Finansiella tillgångar och finansiella skulder som redovisas till upplupet anskaffningsvärde (se punkterna 46 och 47) skall en vinst eller förlust redovisas i resultaträkningen när den finansiell tillgången eller den finansiell skulden tas bort från balansräkningen, skrivs ned och vid avskrivning eller amortering enligt IAS 39. Finansiella tillgångar eller finansiella skulder som utgör säkrade poster (se punkterna 78-84 och bilaga A punkterna AG98-AG101) skall redovisning av vinsten eller förlusten ske enligt punkterna 89-102 i IAS 39.

Om en redovisningsenhet redovisar finansiella tillgångar per likviddagen (se punkt 38 och bilaga A punkterna AG53 och AG56) skall varje förändring i det verkliga värdet på de tillgångar som tas emot under perioden mellan affärsdagen och likviddagen inte redovisas för tillgångar som redovisas till anskaffningsvärde eller upplupet anskaffningsvärde (andra än nedskrivningar) enligt IAS 39. För tillgångar som redovisas till verkligt värde skall förändringar i verkligt värde redovisas i resultaträkningen eller i eget kapital enligt punkt 55 i IAS 39.

En redovisningsenhet skall enligt IAS 39 vid varje balansdag pröva om det finns objektiva bevis för att en finansiell tillgång eller grupp av finansiella tillgångar har ett nedskrivningsbehov enligt IAS 39. Om sådana bevis föreligger skall redovsningsenheten tillämpa punkt 63 i IAS 39 (för finansiella tillgångar som redovisas till upplupet anskaffningsvärde), punkt 66 (för finansiella tillgångar som redovisas till anskaffningsvärde) eller punkt 67 (för finansiella tillgångar som skall säljas) för att fastställa beloppet för eventuell nedskrivning.

Om det finns objektiva bevis för ett nedskrivningsbehov för lån och fordringar eller för investeringar som hålls till förfall som redovisas till upplupet anskaffningsvärde skall enligt IAS 39 nedskrivningen beräknas som skillnaden mellan tillgångens redovisade värde och nuvärdet av uppskattade framtida kassaflöden (exklusive framtida kreditförluster som inte har inträffat) diskonterade till den finansiella tillgångens ursprungliga effektiva ränta (dvs. den effektiva räntan beräknas vid initial redovisning). Det redovisade värdet för tillgången skall minskas antingen direkt eller genom användning av ett bidragskonto. Den totala förlusten ska redovisas i resultaträkningen.

Om beloppet för nedskrivningsbehovet i en efterföljande period minskar och minskningen objektivt kan hänföras till en händelse som inträffade efter att nedskrivningen redovisades (såsom en förbättring av gäldenärens kreditvärdighet) skall den tidigare redovisade nedskrivningen återföras antingen direkt eller genom justering i ett bidragskonto enligt IAS 39. Återföringen skall inte resultera i att det redovisade värdet för den finansiella tillgångar överstiger det upplupna anskaffningsvärdet som skulle ha redovisats om någon nedskrivning inte redovisats vid tidpunkten för återföringen av nedskrivningen. Beloppet för återföringen av nedskrivningen skall redovisas i resultaträkningen.

Om det finns objektiva bevis för att en nedskrivning har uppstått på ett onoterat egetkapitalinstrument som inte redovisas till verkligt värde eftersom dess verkliga värde inte kan fastställas på ett tillförlitligt sätt, eller på en derivattillgång som är kopplad till och måste regleras genom leverans av ett sådant onoterat egetkapitalinstrument, skall nedskrivningen enligt IAS 39 beräknas som skillnaden mellan det redovisade värdet för den finansiella tillgången och nuvärdet av uppskattade framtida kassaflöden diskonterade med den nuvarande marknadsavkastningen för en liknande finansiell tillgång (se punkt 46 (c) och bilaga A punkterna AG80 och AG81). Sådana nedskrivningar skall inte återföras.

När en minskning i det verkliga värdet av en finansiell tillgång som skall säljas har redovisats som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income) och det finns objektiva bevis för att tillgången har ett nedskrivningsbehov (se punkt 59) skall den ackumulerade förlusten som har redovisats som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income) enligt IAS 39 omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering trots att den finansiella tillgången inte har tagits bort från balansräkningen.

Beloppet för den ackumulerade förlusten som omklassificerats från eget kapital till resultaträkningen skall enligt IAS 39 vara skillnaden mellan anskaffningsvärdet (netto från återbetalning nominellt belopp och amortering) och aktuellt verkligt värde med avdrag för nedskrivningar på den finansiella tillgången som tidigare redovisats i resultaträkningen.

Nedskrivningar som redovisats i resultaträkningen för en investering i ett egetkapitalinstrument klassificerade som tillgångar tillgängliga för försäljning skall inte återföras i resultaträkningen enligt IAS 39.

Om det verkliga värdet på ett räntebärande instrument som klassificerats som tillgängligt för försäljning i en efterföljande period ökar och ökningen objektivt kan hänföras till en händelse som inträffat efter att nedskrivningen har redovisats i resultaträkningen skall nedskrivningen enligt IAS 39 återföras och återföringen redovisas i resultaträkningen.

Om det finns en fastställd säkringsrelationen mellan ett säkringsinstrument och en säkrad post som beskrivs i punkterna 85-88 och i bilaga A vid punkterna AG102-AG104 i IAS 39 skall redovisningen av vinst eller förlust på säkringsinstrumentet och den säkrade posten enligt IAS 39 följa punkterna 89-102 i IAS 39.

Om den säkrade posten är en icke-finansiell tillgång eller icke-finansiell skuld skall den säkrade posten betecknas som en säkrad post (a) för utländska valutarisker, eller (b) i sin helhet för alla risker på grund av svårigheten att isolera och mäta lämpliga delar av kassaflöden eller förändringar i verkligt värde som är hänförliga till specifika risker andra än utländska valutarisker enligt IAS 39.

Säkringsrelationer består enligt IAS 39 av tre olika typer:

(a) säkring av verkligt värde: en säkring avseende exponering för förändringar i verkligt värde på en redovisad tillgång eller skuld eller ett oredovisat bindande åtagande, eller en identifierade del av en sådan tillgång, skuld eller ett bindande åtagande, som kan tillskrivas en viss risk och skulle kunna påverka poster i resultaträkningen.
(b) kassaflödessäkring: en säkring avseende exponeringen för variationer i kassaflöden som (i) är hänförliga till en viss risk i en redovisad tillgång eller skuld (såsom alla eller vissa framtida räntebetalningar enligt rörlig ränta) eller en mycket sannolik prognostiserad transaktion och (ii) kan påverka resultaträkningen.
(c) säkring av en nettoinvestering i en utlandsverksamhet enligt definition i IAS 21.

En säkringsrelationen omfattas av kraven för säkringsredovisning enligt punkterna 89-102 i IAS 39 endast om samtliga följande villkor är uppfyllda enligt IAS 39.

(a) Vid starten av säkringspositionen finns det en formell förklaring och dokumentation av säkringsrelationen och om redovisningsenhetens mål för riskhantering samt strategier för att genomföra säkringspositioner. Dokumentationen skall omfatta en identifiering av säkringsinstrumentet, den säkrad posten eller transaktionen, den typ av risk som säkras och hur redovisningsenheten bedömer säkringsinstrumentets effektivitet i att skydda mot exponeringen för förändringar i det säkrade objektets verkliga värde eller kassaflöden hänförligt till den säkrade risken.
(b) Säkringspositionen förväntas vara mycket effektiv (se bilaga A punkterna AG105-AG113) för att motverka förändringar i verkligt värde eller kassaflöden hänförliga till den säkrade risken i överensstämmelse med den ursprungligen dokumenterade strategin för riskhantering för den specifika säkringsrelationen.
(c) För kassaflödessäkringar, en prognostiserad transaktion som är föremål för säkring måste vara mycket sannolik och ska avse en exponering för variationer i kassaflöden som i slutänden kan påverka resultaträkningen. (d) Effektiviteten i säkringspositionen måste kunna mätas på ett tillförlitligt sätt, dvs det verkliga värdet eller kassaflödena för den säkrade posten som är hänförliga till den säkrade risken och det verkliga värdet för säkringsinstrumentet måste kunna mätas på ett tillförlitligt sätt (se punkterna 46 och 47 och bilaga A punkterna AG80 och AG81 för vägledning om hur verkligt värde).
(e) Säkringspositionen bedöms fortlöpande och bestäms ha varit mycket effektiv under de finansiella redovisningsperioder som säkringen avsåg.

En säkringsposition avseende verkligt värde som uppfyller villkoren i punkt 88 i IAS 39 under perioden skall redovisas enligt följande enligt IAS 39:

(a) vinsten eller förlusten från omvärderingen av säkringsinstrumentet till verkligt värde (för ett derivativt säkringsinstrument) eller en utländsk valutakomponent av dess redovisade värde som värderas i enlighet med IAS 21 (för ett icke-derivat säkringsinstrument) skall redovisas i resultaträkningen, och
(b) den vinst eller förlust på den säkrade posten som är hänförlig till den säkrade risken skall justera det redovisade värdet av den säkrade posten och redovisas i resultaträkningen. Detta gäller om den säkrade posten annars värderats till anskaffningsvärde. Redovisning av vinst eller förlust hänförlig till den säkrade risken i resultaträkningen gäller om den säkrade posten är en finansiell tillgång som skall säljas.



En redovisningsenhet skall enligt IAS 39 upphöra prospektivt med säkringsredovisning enligt punkt 89 om:

(a) säkringsinstrumentet förfaller eller säljs, avvecklas eller löses in (i syfte att ersätta eller rulla över ett säkringsinstrument till ett annat säkringsinstrument utgör inte ett förfall eller en avveckling, om denna ersättning eller överrullning är en del av företagets dokumenterade säkringsstrategi)
(b) säkringen inte längre uppfyller kriterierna för säkringsredovisning i enlighet med punkt 88 i IAS 39, eller (c) företaget häver identifieringen.

Eventuella justeringar av det redovisade värdet på ett säkrat finansiellt instrument som följer av punkt 89 (b) för vilka effektivräntemetoden används (eller Vid en portföljsäkring av ränterisk till den separata post i balansräkningen som beskrivs i punkt 89A) skall skrivas av i resultaträkningen enligt IAS 39. Avskrivning kan påbörjas så snart en justering finns och skall inledas senast när den säkrade posten upphör att justeras för förändringar i verkligt värde hänförliga till den risk som säkras. Justeringen baseras på den omräknade effektiva räntan vid tidpunkten då avskrivningarna påbörjas. Om en säkring av verkligt värde avseende ränteexponeringen för en portfölj av finansiella tillgångar eller finansiella skulder (och endast i en sådan säkring) där avskrivningarna inte kan beräknas med hjälp av en effektiv ränta skall justeringen skrivas av med hjälp av en linjär avskrivningsmetod. Justeringen skall skrivas av helt vid slutet av löptiden för det finansiella instrumentet eller i fallet med en portföljsäkring av ränterisk, vid utgången av den gällande omprisättningsperioden.

Om en kassaflödessäkring uppfyller villkoren i punkt 88 under perioden skall en sådan säkring redovisas enligt följande enligt IAS 39:

(a) den del av vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet som bedöms vara en effektiv säkring (se punkt 88) skall redovisas som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income); och
(b) den ineffektiva delen av vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet skall redovisas i resultaträkningen.

Om en säkring av en prognostiserad transaktion efteråt leder till en redovisning av en finansiell tillgång eller en finansiell skuld skall enligt IAS 39 tillhörande vinster eller förluster som redovisats som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income) i enlighet med punkt 95 omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering (se IAS 1 (enligt omarbetning 2007)) under samma period eller de perioder under vilka tillgången som förvärvats eller skulden som upptstått antas ha påverkat resultatet (såsom i de perioder där ränteintäkter eller räntekostnader redovisas). Men om redovisningsenheten förväntar sig att hela eller en del av en förlust som redovisats som omvärderingsdifferenser (andra comprehensive income) inte kommer att återvinnas i en eller flera framtida perioder skall det belopp som inte väntas återvinnas omklassificeras till resultaträkningen.

Om en säkring av en prognostiserad transaktion efterår leder till en redovisning av en icke-finansiell tillgång eller en icke-finansiell skuld, eller en prognostiserad transaktion för en icke-finansiell tillgång eller icke-finansiell skuld blir ett starkt engagemang för vilket säkringsredovisning av verkligt värde tillämpas, skall redovisningsenheten anta (a) eller (b) nedan enligt IAS 39:

(a) Omklassificera tillhörande vinster och förluster som redovisats som omvärderingsdifferenser i enlighet med punkt 95 till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering (se IAS 1 (reviderad 2007)) under samma period eller de perioder under vilka tillgången som förvärvades eller skulden som uppstod har påverkat resultat (såsom i de perioder där avskrivning gjorts eller kostnad för försäljning har redovisats). Om redovisningsenheten förväntar sig att alla eller en del av en förlust som redovisats som omvärderingsdifferenser inte kommer att återvinnas under en eller flera framtida perioder skall det belopp som inte förväntas återvinnas omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen.
(b) Ta bort de associerade vinsterna och förlusterna som redovisats som omvärderingsdifferenser i enlighet med punkt 95 och inkludera dem i det ursprungliga anskaffningsvärdet eller annat redovisat värde för tillgången eller skulden.

En redovisningsenhet skall anta antingen (a) eller (b) i punkt 98 enligt IAS 39 som sin redovisningsprincip och tillämpa denna konsekvent på alla säkringar för vilka punkt 98 gäller.

För kassaflödessäkringar andra än de som omfattas av punkterna 97 och 98 i IAS 39 skall belopp som redovisats som omvärderingsdifferenser omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering enligt IAS 39 (se IAS 1 (omarbetad 2007)) under samma period eller de perioder då den säkrade prognostiserade transaktionen påverkar resultatet (t.ex. när en prognostiserad försäljning inträffar).

Vid någon av följande omständigheter skall en redovisningsenhet enligt IAS 39 upphöra framåtriktat med den säkringsredovisning som anges i punkterna 95-100 i IAS 39:

(a) säkringsinstrument löper ut eller säljs, avvecklas eller löses in (en ersättning av ett säkringsinstrument med ett nytt säkringsinstrument innebär inte ett upphörande eller avveckling, om denna ersättning är en del av företagets dokumenterade säkringsstrategi). I detta fall skall den ackumulerade vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet som har redovisats som omvärderingsdifferenser från perioden när säkringen var effektiv (se punkt 95 (a)) fortsatt redovisas separat i eget kapital tills den prognostiserade transaktionen inträffar. När transaktionen inträffar skall punkt 97, 98 eller 100 i IAS 39 tillämpas.
(b) Säkringen uppfyller inte längre kriterierna för säkringsredovisning i punkt 88. I detta fall skall den ackumulerade vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet som har redovisats som omvärderingsdifferenser från den period då säkringen var effektiv (se punkt 95 (a)) fortsat redovisas separat i eget kapital tills den prognostiserade transaktionen inträffar. När transaktionen inträffar skall punkt 97, 98 eller 100 i IAS 39 tillämpas.
(c) Den prognostiserade transaktionen inte längre förväntas inträffa, då skall den hänförliga ackumulerade vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet som har redovisats som omvärderingsdifferenser från den period då säkringen var effektiv (se punkt 95 (a)) omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering. En prognostiserad transaktion som inte längre är mycket sannolik (se punkt 88 (c)) kan fortfarande förväntas inträffa.
(d) Redovisningsenheten häver identifieringen. För säkring av en prognostiserad transaktion skall den ackumulerade vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet som har redovisats som omvärderingsdifferenser från den period då säkringen var effektiv (se punkt 95 (a)) fortsatt redovisas separat i eget kapital tills den prognostiserade transaktionen inträffar eller inte längre förväntas inträffa. När transaktionen inträffar skall punkt 97, 98 eller 100 i IAS 39 tillämpas. Om transaktionen inte längre förväntas inträffa skall den ackumulerade vinsten eller förlusten som redovisats som omvärderingsdifferenser omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering.

Säkringspositioner av en nettoinvestering i en utlandsverksamhet, inklusive en säkring av en monetär post som redovisas som en del av nettoinvestering (se IAS 21), skall redovisas på liknande sätt som kassaflödessäkringar enligt IAS 39:

(a) den del av vinsten eller förlusten på säkringsinstrumentet som bedöms vara en effektiv säkring (se punkt 88) skall redovisas som omvärderingsdifferenser (other comprehensive income); och
(b) den ineffektiva delen skall redovisas i resultaträkningen. Den vinst eller förlust på säkringsinstrumentet som rör den effektiva delen av säkringen som har redovisats som omvärderingsdifferenser skall enligt IAS 39 omklassificeras från eget kapital till resultaträkningen som en omklassificeringsjustering (se IAS 1 (reviderad 2007)) i enlighet med punkterna 48-49 i IAS 21 om utlandsverksamheten avyttras.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 lämna upplysningar som gör det möjligt för läsare av de finansiella rapporterna att utvärdera betydelsen av finansiella instrument när det gäller redovisningsenhetens finansiella ställning och finansiella prestationer.

De redovisade värdena för vardera av följande kategorier, enligt definitioner i IAS 39, skall enligt IFRS 7 anges antingen i balansräkningen eller i noterna:

(a) finansiella tillgångar värderade till verkligt värde via resultaträkningen, med särskild upplysning om (i) de som betecknades som sådana vid inital redovisning och (ii) de som klassificeras som innehav för försäljning (handel) i enlighet med IAS 39;
(b) investeringar som hålls till förfall;
(c) lån och fordringar,
(d) finansiella tillgångar som skall säljas;
(e) finansiella skulder värderade till verkligt värde via resultaträkningen, med särskild upplysning om (i) de som betecknades som sådana vid inital redovisning och (ii) de som klassificeras som innehav för försäljning (handel) i enlighet med IAS 39;, och
(f) finansiella skulder som värderas till upplupet anskaffningsvärde.

Om redovisningsenheten har identifierat ett lån eller en fordran (eller en grupp av lån eller fordringar) som instrument värderade till verkligt värde via resultaträkningen skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) den maximala exponeringen för kreditrisk (se punkt 36 (a)) för lånet eller fordran (eller gruppen av lån eller fordringar) per balansdagen.
(b) det belopp med vilket relaterade kreditderivat eller liknande instrument mildrar denna maximala exponeringen för kreditrisk.
(c) storleken på förändringar, under perioden och ackumulerat, i verkligt värde på lånet eller fordran (eller gruppen av lån eller fordringar) som är hänförligt till förändringar i kreditrisk för den finansiella tillgången bestämt antingen:
(i) som beloppsförändringen i verkligt värde som inte kan tillskrivas förändringar i marknadsförhållanden som ger upphov till marknadsrisk, eller
(ii) använda en alternativ metod som redovisningsenheten anser bättre motsvarar värdet av förändringarna i verkligt värde som är hänförliga till förändringar i kreditrisken för tillgången. Förändringar i marknadsförhållanden som ger upphov till marknadsrisk inkluderar förändringar i en observerad (referens) ränta, ett råvarupris, valutakurser eller ett pris- eller ränteindex.
(d) storleken på förändringen i verkligt värde för relaterade kreditderivat eller liknande instrument som har inträffat under perioden och ackumulerat sedan lånet eller fordran identifierades.

Om redovisningsenheten har identifierat en finansiell skuld som en finansiell skuld värderad till verkligt värde via resultaträkningen i enlighet med punkt 9 i IAS 39, skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) storleken på förändringar, under perioden och ackumulerat, i verkligt värdet för den finansiella skulden som är hänförligt till förändringar i kreditrisken för denna skuld bestämt antingen:
(i) som beloppsförändringen i verkligt värde som inte kan tillskrivas förändringar i marknadsförhållanden som ger upphov till marknadsrisk (se bilaga B, punkt B4), eller
(ii) använda en alternativ metod som redovisningsenheten anser bättre motsvarar värdet av förändringar i verkligt värde som är hänförliga till förändringar i kreditrisken för skulden. Förändringar i marknadsförhållanden som ger upphov till marknadsrisk inkluderar förändringar i en referensränta, priset på ett annat företagets finansiella instrument, ett råvarupris, en valutakurs eller ett index för priser eller räntor. För kontrakt som omfattar en enhetslänkande funktion skall förändringar i marknadsförhållanden inkludera förändringar i prestationer för de relaterade interna eller externa investeringsfonderna.
(b) skillnaden mellan den finansiella skuldens redovisade värde och det nominella belopp som redovisningsenheten är avtalsenligt skyldig att betala på förfallodagen till innehavaren av obligationen.

Redovisningsenheten skall enligt IFRS 7 upplysa om:
(a) de metoder som används för att uppfylla kraven i punkterna 9 (c) och 10 (a) i IFRS 7.
(b) om redovisningsenheten anser att de upplysningar som lämnats för att följa kraven i punkt 9 (c) eller 10 (a) inte på ett korrekt sätt representerar förändringarna i verkligt värde för den finansiella tillgången eller den finansiella skulden hänförligt till förändringar i kreditrisk skall motiveringen för denna slutsats och de faktorer som den anser är relevanta anges.

Om redovisningsenheten har omklassificerat en finansiell tillgång (i enlighet med punkterna 51-54 i IAS 39) som en tillgång värderad:

(a) till anskaffningsvärde eller upplupet anskaffningsvärde, snarare än till verkligt värde, eller
(b) till verkligt värde, i stället för till anskaffningsvärde eller upplupet anskaffningsvärde, skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 lämna upplysning om det belopp som omklassificerats till och från varje kategori och orsaken till denna omklassificering.

Om redovisningsenheten har omklassificerat en finansiell tillgång från värdering till verkligt värde via resultaträkningen kategorin i enlighet med punkt 50B eller 50D i IAS 39 eller från tillgänglig för försäljning kategorin i enlighet med punkt 50E i IAS 39 skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 upplysa om:

(a) det belopp som omklassificerats till och från varje kategori;
(b) för varje rapporteringsperiod tills gjord bortbokning det redovisade och det verkliga värdet för alla finansiella tillgångar som har omklassificerats under den aktuella och tidigare redovisningsperioder;
(c) om en finansiell tillgång har omklassificerats i enlighet med punkt 50B, den sällsynta situationen, och de fakta och omständigheter som indikerar att situationen var sällsynt;
(d) för den rapportperiod när den finansiella tillgången omklassificerades, det verkliga värdet av den vinst eller förlust på den finansiella tillgången som redovisades i resultaträkningen eller som omvärderingsdifferenser under rapportperioden och tidigare rapportperioder.
(e) för varje rapporteringsperiod efter omklassificeringen (inklusive den rapporteringsperiod då den finansiella tillgången omklassificerades) tills dess att den finansiella tillgången bokas bort från balansräkningen, den vinst eller förlust vid värdering till verkligt värde som skulle redovisats i resultaträkningen eller som omvärderingdifferenser om den finansiella tillgången inte hade omklassificerats och den vinst, förlust, intäkt och kostnad som redovisats i resultaträkningen, och
(f) den effektiva räntan och uppskattade belopp för kassaflöden som redovisningsenheten förväntas återvinna vid datumet för omklassificeringen av tillgången.

En redovisningsenhet kan ha överfört finansiella tillgångar på ett sådant sätt att en del eller hela den finansiella tillgången inte uppfyller kraven för bortbokning i balansräkningen (se punkterna 15-37 IAS 39). Redovisningsenheten skall enligt IFRS 7 lämna upplysning om varje klass av sådana finansiella tillgångar när det gäller:

(a) typen av tillgångar;
(b) de risker och fördelar som är förknippade med ägandet av tillgången och som redovisningsenheten fortsatt är utsatt för,
(c) när redovisningsenheten fortsätter att redovisa samtliga tillgångar, redovisat värde för dessa tillgångar och de tillhörande skulderna, och
(d) när redovisningsenheten fortsätter att redovisa tillgångarna till omfattningen av sitt fortsatt engagemang, det totala redovisade värdet för de ursprungliga tillgångarna, beloppet för de tillgångar som redovisningsenheten fortsätter att redovisa, och det redovisade värdet för tillhörande skulder.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) det redovisade värdet för finansiella tillgångar som har ställts som säkerhet för skulder och ansvarsförbindelser, inklusive belopp som har omklassificerats i enlighet med punkt 37 (a) i IAS 39, och
(b) de villkor och förhållanden som gäller avseende löftet.

När en redovisningsenhet innehar säkerhet (finansiella eller icke-finansiella tillgångar) och har tillåtelse att sälja eller pantsätta säkerheten utan försummelse från ägaren till säkerheten skall upplysning enligt IFRS 7 lämnas om:

(a) det verkliga värdet av de säkerheter som innehas;
(b) det verkliga värdet av sålda säkerheter eller pantsatta säkerheter och huruvida redovisningsenheten har en förpliktelse att återlämna säkerheten, och
(c) de villkor som rör användningen av säkerheten.

När finansiella tillgångar minskat i värde på grund av kreditförluster och redovisningsenheten registrerar nedskrivningen på ett separat konto (t.ex. att ett reserveringskonto används för att registrera individuella nedskrivningar eller att ett liknande konto används för att registrera kollektiva nedskrivningar) snarare än att direkt skriva ned det redovisade värdet för tillgång skall redovisningsenheten redovisa en avstämning avseende förändringarna i kontot under perioden för varje klass av finansiella tillgångar enligt IFRS 7.

Om en redovisningsenhet har utfärdat ett instrument som innehåller både en skuld och en egetkapitalkomponent (se punkt 28 i IAS 32) och instrumentet har flera inbäddade derivat vars värde är beroende av varandra (såsom inlösbara konvertibla skuldebrev) skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 redovisa förekomsten av dessa egenskaper.

För låneskulder som redovisas per balansdagen skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 upplysa om:

(a) detaljer gällande eventuella brister under perioden avseende betalning av nominellt belopp, räntebetalning, sjunkande fond, eller inlösenvillkor;
(b) det redovisade värdet av låneskulder som fallerat vid slutet av rapportperioden och
(c) huruvida bristerna åtgärdades, eller villkoren för lånenskulderna omförhandlades, innan de finansiella rapporterna godkändes för utfärdande.

Om det under perioden fanns överträdelser av villkoren i låneavtalet andra än de som beskrivs i punkt 18 skall en redovisningsenhet lämna samma information som krävs enligt punkt 18 om dessa försummelser ger långivaren rätt att kräva påskyndad återbetalning enligt IFRS 7 (om inte överträdelserna åtgärdades, eller villkoren i låneavtalet omförhandlats, på eller före balansdagen).

En redovisningsenhet skall lämna upplysning om följande intäkter, kostnader, vinster eller förluster antingen i resultaträkningen eller i noterna enligt IFRS 7:

(a) nettovinst eller nettoförlust på:
(i) finansiella tillgångar eller finansiella skulder värderade till verkligt värde via resultaträkningen som separat visar de finansiella tillgångar eller finansiella skulder som betecknas som sådana vid första redovisningstillfället och de finansiella tillgångar eller finansiella skulder som klassificeras som innehav för handel i enlighet med IAS 39;
(ii) finansiella tillgångar som skall säljas som separat visar beloppet för vinst eller förlust som redovisats som omvärderingsdifferenser under perioden och det belopp omklassificerats från eget kapital till resultaträkningen under perioden;
(iii) investeringar som hålls till förfall;
(iv) lån och fordringar, och
(v) finansiella skulder som värderas till upplupet anskaffningsvärde;
(b) totala ränteintäkter och totala räntekostnader (beräknade med effektivräntemetoden) för finansiella tillgångar eller finansiella skulder som inte värderas till verkligt värde via resultaträkningen,
(c) avgiftsintäkter och avgiftskostnader (andra än belopp som ingår vid fastställandet av effektivräntan) som uppstår från:
(i) finansiella tillgångar eller finansiella skulder som inte värderas till verkligt värde via resultaträkningen, och
(ii) stiftelser och annan ombudsverksamhet som resulterar i innehav eller investeringar i tillgångar andras räkning,
(d) ränteintäkter på nedskrivna finansiella tillgångar som periodiseras i enlighet med punkt AG93 i IAS 39, och
(e) storleken för eventuell nedskrivning avseende varje klass av finansiella tillgångar.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 lämna följande upplysningar separat för varje typ av säkringsposition som beskrivs i IAS 39 (dvs säkringar av verkligt värde, kassaflödessäkringar och säkringar av nettoinvesteringar i utlandsverksamheter):

(a) en beskrivning av varje typ av säkring,
(b) en beskrivning av de finansiella instrument som innehas som säkringsinstrument och deras verkliga värden per balansdagne och
(c) arten av de risker som säkras.

För kassaflödessäkringar skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) de perioder då kassaflödena förväntas inträffa och när de förväntas påverka resultatet;
(b) en beskrivning av eventuella prognostiserade transaktioner där säkringsredovisning tidigare har använts, men som inte längre förväntas inträffa,
(c) det belopp som redovisats som omvärderingsdifferenser under perioden;
(d) de belopp som har omklassificerats från eget kapital till resultaträkningen under perioden som visar det belopp som ingår i varje post under omvärderingsdifferenser, och
(e) de belopp som togs bort från eget kapital under perioden och inkluderades i det ursprungliga anskaffningsvärdet eller annat redovisat värde för en icke-finansiell tillgång eller en icke-finansiell skuld vars förvärv eller uppkomst var en säkrad mycket sannolik prognostiserad transaktion.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 lämna separat upplysning om:

(a) för säkringspositioner avseende verkligt värde, vinster eller förluster:
(i) på säkringsinstrumentet, och
(ii) på den säkrade posten hänförligt till den säkrade risken.
(b) ineffektivitet som uppstått på kassaflödessäkringar som har redovisats i resultaträkningen och
(c) ineffektivitet som härrör från säkringar av nettoinvesteringar i utländska verksamheter som har redovisats i resultaträkningen.

Förutom vad som anges i punkt 29 i IFRS 7 skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 lämna upplysning om det verkliga värdet för varje klass av finansiella tillgångar och finansiella skulder (se punkt 6) på ett sätt som möjliggör att man kan jämföra med det redovisade värdet.

När upplysningar lämnas om verkligt värde skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 gruppera finansiella tillgångar och finansiella skulder i klasser men skall kvitta dem mot varandra endast i den mån som deras redovisade värde kvittas i balansräkningen.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) metoder och, när en värderingsteknik används, de antaganden som tillämpats vid fastställandet av verkliga värden för varje klass av finansiella tillgångar eller finansiella skulder. Exempelvis information om de antaganden om förskottsbetalningspriser, beräknade kreditförluster samt räntesatser eller diskonteringsräntor.
(b) om verkliga värden fastställs, helt eller delvis, direkt med hänvisning till offentliga prisnoteringar på en aktiv marknad eller uppskattas med hjälp av en värderingsmetod (se punkterna AG71-AG79 i IAS 39).
(c) huruvida de verkliga värden som redovisas i de finansiella rapporterna bestäms helt eller delvis med hjälp av en värderingsmetod som innehåller antaganden som inte understöds av priser från observerbara aktuella marknadstransaktioner i samma instrument och inte baseras på tillgängliga observerbara marknadsdata. För verkliga värden som redovisas i de finansiella rapporterna skall redovisningsenheten ange om förändrade antaganden kan ändra det verkliga värdet väsentligt och vilka effekter förändringar i dessa antaganden kan få på det verkliga värdet. För detta ändamål skall väsentlighet bedömas med avseende på vinst eller förlust, och totala tillgångar eller totala skulder, eller, när förändringar i verkligt värde redovisas som omvärderingdifferenser, totalt eget kapital.
(d) om (c) är tillämplig skall det totala beloppet av förändringen i verkligt värde uppskattas med sådan beräkningsmetod som redovisats i resultaträkningen under perioden.

Om marknaden för ett finansiellt instrument inte är aktiv fastställer redovisningsenheten det verkliga värdet med hjälp av en värderingsteknik enligt IFRS 7. Det bästa beviset på verkligt värde vid första redovisningstillfället är transaktionspriset (dvs. det verkliga värdet av ersättningen), om inte villkoren i punkt AG76 i IAS 39 är uppfyllda. Härav följer att det skulle kunna vara en skillnad mellan verkligt värde vid första redovisningstillfället och det belopp som fastställs vid en annan tidpunkt med hjälp av en värderingsmetod. Om en sådan skillnad föreligger skall redovisningsenheten lämna upplysning per klass av finansiella instrument:

(a) sina redovisningsprinciper för redovisning av denna skillnad i resultaträkningen för att återspegla förändringar i de faktorer (inklusive tid) som marknadsaktörer skulle beakta vid prissättning (se punkt AG76A i IAS 39), och
(b) den sammanlagda skillnaden som ännu inte redovisats i resultaträkningen vid början och slutet av perioden och en avstämning av förändringar i saldot av denna skillnad.

En redovisningsenhet skall lämna upplysningar som gör det möjligt för läsare av de finansiella rapporterna att bedöma karaktären och omfattningen av de risker som härrör från finansiella instrument per balansdagen enligt IFRS 7.

För varje typ av risk som härrör från finansiella instrument skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) exponeringen mot risker och hur dessa risker uppstår;
(b) sina mål, strategier och processer för att hantera risken och metoder som används för att mäta risken, och
(c) eventuella förändringar i (a) eller (b) från den föregående perioden.

För varje typ av risk som härrör från finansiella instrument skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 lämna upplysning om:

(a) sammanfattande kvantitativa uppgifter om redovisningsenhetens exponering mot denna risk i slutet av rapporteringsperioden. Denna upplysning skall baseras på den information som tillhandahålls internt till ledande befattningshavare i företaget (enligt definitionen i IAS 24 Upplysningar om närstående), till exempel företagets styrelse eller verkställande direktör.
(b) de upplysningar som krävs enligt punkterna 36-42, i den mån de inte tillhandahålls i (a), om inte risken är oväsentlig (se punkterna 29-31 i IAS 1 för en diskussion av väsentlighet).
(c) koncentrationer av risk om det inte framgår av (a) och (b).

Om de kvantitativa uppgifter som lämnas i slutet av rapportperioden inte är representativa för en redovisningsenhets riskexponering under perioden skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 lämna ytterligare information som är representativ.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 för varje klass av finansiella instrument lämna följande upplysningar:

(a) det belopp som bäst motsvarar den maximala exponeringen för kreditrisk per balansdagen utan hänsyn till eventuella säkerheter som innehas eller andra kreditförbättringar (t.ex. nettningsöverenskommelser som inte uppfyller kraven för kvittning i enlighet med IAS 32);
(b) i fråga om belopp som redovisas i (a), en beskrivning av säkerheter som innehas som värdepapper och andra former av kreditförbättringar;
(c) information om kreditkvaliteten på finansiella tillgångar som inte är förfallna eller nedsatta, och
(d) det redovisade värdet för finansiella tillgångar som annars skulle vara förfallna eller nedskrivna men vars villkor har omförhandlats.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 för varje klass av finansiella tillgångar lämna följande upplysningar:

(a) en analys av åldern på finansiella tillgångar som är förfallna i slutet av rapportperioden men som inte har skrivits ned;
(b) en analys av finansiella tillgångar som individuellt fastställts vara nedsatta vid slutet av rapportperioden, inklusive de faktorer som redovisningsenheten beaktat för att fastställa att de är nedsatta, och
(c) för de belopp som redovisas i (a) och (b), en beskrivning av säkerheter som innehas av redovisningsenheten som värdepapper och andra former av krediterförbättringar och, om möjligt, en uppskattning av deras verkliga värde.

När en redovisningsenhet får finansiella eller icke-finansiella tillgångar under perioden genom att ta besittning av säkerheter som den innehar som säkerhet eller genom att kalla på andra kreditförbättringar (t.ex. garantier), och sådana tillgångar uppfyller kriterierna för redovisning enligt andra standarder, skall en redovisningsenhet enligt IFRS 7 lämna följande upplysningar:

(a) typen och det redovisade värdet av de erhållna tillgångarna, och
(b) när dessa tillgångar inte lätt kan omvandlas till kontanter, dess policys för att avyttra sådana tillgångar eller för att använda dem i sin verksamhet.

En redovisningsenhet skall enligt IFRS 7 lämna följande upplysningar:

(a) en löptidsanalys för finansiella skulder som visar återstående avtalsenliga löptider, och
(b) en beskrivning av hur man hanterar den likviditetsrisk som är finns i (a).

Om inte en redovisningsenhet uppfyller kraven i punkt 41 skall den enligt IFRS 7 lämna följande upplysningar:
(a) en känslighetsanalys för varje typ av marknadsrisk som företaget är exponerad mot vid slutet av rapportperioden, som visar hur resultatet och det egna kapitalet skulle ha påverkats av förändringar i den relevanta riskvariabel som rimligen var möjliga vid denna tidpunkt;
(b) de metoder och antaganden som använts vid upprättandet av känslighetsanalysen; och
(c) förändringar jämfört med föregående period i metoder och antaganden, och skälen till dessa förändringar.

Om en redovisningsenhet utarbetar en känslighetsanalys, som "Value-at-risk", som återspeglar det ömsesidiga beroendet mellan riskvariabler (exempelvis räntor och växelkurser) och använder den för att hantera finansiella risker kan denna känslighetsanalys enligt IFRS 7 användas istället för den känslighetsanalys som anges i punkt 40 i IFRS 7. Redovisningsenheten skall också lämna följande upplysningar:

(a) en redogörelse för den metod som används för att förbereda en sådan känslighetsanalys, och de viktigaste parametrarna och antaganden som ligger till grund för uppgifterna och
(b) en beskrivning av målet med den använda metoden och de begränsningar som kan resultera i att informationen inte fullt ut återspeglar det verkliga värdet av tillgångar och skulder.

När känslighetsanalyser som redovisas i enlighet med punkt 40 eller 41 inte är representativa för risken i ett finansiellt instrument (t.ex. eftersom årsskiftesexponeringen inte återspeglar exponeringen under året) skall redovisningsenheten enligt IFRS 7 lämna upplysning om detta och skälet till att de tror att känslighetenanalyserna inte är representativa.

De upplysningskrav som krävs enligt IFRS 7 behöver enligt RFR 2.2 inte tillämpas av en juridisk person (moderföretaget) som upprättar koncernredovisning enligt IFRS eftersom riskhanteringen i en koncern är gemensam.



Uppdaterad: 2009-10-01

Copyright 2009 © Arsredovisning.biz